Tänk om du vaknar upp imorgon jättesjuk och oförmögen att jobba på väldigt länge. Du kommer inte kunna träna (eller utföra dina intressen), inte hjälpa till hemma – allt vad prestation försvinner. Hur kommer du känna inför dig själv då? Kommer du tycka lika bra om dig själv som när du är frisk, mår bra och kan leva ditt liv som du vill?
Detta hände mig när jag för nästan 10 år sedan vaknade upp med hjärninflammation. Allt drogs bort från mig. Jag kunde inte studera, inte jobba, inte ta hand om min 1-åriga dotter, inte handla, inte laga mat, inte städa … jag bara låg i min säng… jag åt och drack i sängen, fick hjälp upp på toan. Det var mitt liv under en period. Sen blev det stegvis bättre men det tog 4 år innan jag kunde börja arbeta igen. Under den här perioden hade jag många väldigt djupa dalar då jag insåg hur mycket jag värdesatte mig själv kopplat till prestation. För nu när jag inte längre kunde prestera överhuvudtaget började jag må brutalt dåligt; ångest och depressionen kom som ett brev på posten. Jag tyckte inte om mig själv det minsta när jag inte kunde prestera. Jag insåg att all min självkänsla och självförtroende satt kopplat till det jag gjorde/utförde/presterade. Här påbörjade jag en mycket djup och jobbig resa. Jag hittade så småningom visdom i att bara leva och vara värdefull i att just bara vara. Jag började yoga och meditera mycket, försökte finna lugn och trygghet i att bara sitta och andas och inse att jag som människa och person var lika älskad och värdefull där jag satt som när jag var frisk och kunde jobba, tjäna pengar, bidra till hus/hem/familj … etc… Detta var inte enkelt och det tog tid men jag är väldigt glad över att jag tog mig den här tiden och att jag fann kärleken till mig själv utanför allt vad prestation heter.
För jag inser nu, idag när jag arbetat sedan 2017 hur lätt man hamnar tillbaka i att man är = sin prestation. Vi har skapat ett samhälle och klimat där vi alltid frågar: vad jobbar du med? I stället för vem är du? Vi identifierar oss med vårt yrke och vår prestation så det är ju inte lustigt att det blir såhär. Nu har jag sedan oktober haft fruktansvärt oflyt med min hälsa där förkylningar och nu senast Covid avlöst varandra … detta har bidragit med att jag inte kunnat träna som jag vill och inte heller kunnat jobba som jag vill. När jag ligger i sängen och inte orkar utföra någonting alls påminns jag om just detta: hur lätt det är att tappa bort sin självkärlek, självkänslan, självförtroendet – som INTE är kopplat till sin prestation utan som endast är kopplat till att vara en människa vid liv. Återigen ligger jag och känner mig totalt värdelös när jag inte kan bidra med något. Jag vill inte behöva känna såhär. Jag vill känna mig älskad och värdefull även de dagar då jag inte är duglig till prestation. Dags att ta tag i detta, igen. Tillbaka. Backa. In i yogan och meditationens filosofi – det minimalistiska där jag finner mig själv, min kärna som visar vägen. Vad har det minimalistiska med självkärleken att göra kanske du tänker?
Jo; vad jag insåg när jag blev sjuk var att jag egentligen inte behöver speciellt mycket. Innan jag blev sjuk hade jag fokus på studier, ett bra jobb, hög lön, karriär, prestation att skapa en identitet som någon som gör och bidrar med viktiga saker. När allt detta bara drogs undan för mig behövde jag finna ett annat tankesätt. Jag började skala av. Jag var tvungen att göra det då prognosen just då såg ut som att jag aldrig mer skulle kunna jobba. Jag började därför gräva. Vad behöver jag? Egentligen. Jo: mat för dagen, vatten och kärlek. Dessa tre saker kom jag fram till. Allt annat får jag se som bonus. Jag lärde mig att leva på minimum. Jag sålde saker, kastade saker, skalade av. Slutade handla. Sen lever jag i ett äktenskap där min man har jobb och därmed tjänar pengar så jag/vi har ändå klarat oss men på en lön under en tid innan jag fick sjukersättning. Men detta fick oss att inse att vi klarar oss. Detta gör också att man ifrågasätter alla pengar … vad ska vi med dom till? Vad betyder pengarna? Självklart man kan inte sticka under stolen att pengar kan skänka frihet men ofta tycker jag mig se att det föder mer stress än frihet. För vi i Sverige lever så vansinnigt lyxiga liv men ändå är vi galet stressade och deprimerade – vilket borde innebära att pengar är inte = lycka… utan snarare föder stress, press, status-jagande och därmed ohälsa. Det beror nog som så mycket annat på INSTÄLLNINGEN. Hur man ser på pengar och materiella saker; för att citera Miss Li: “Även om det är fattigt just nu, jag lovar du blir rik senOch jag snackar inte materiella sakerDet är sånt som stressar dig, håller dig vaken”…
Jag tror på att skala av, sälja av, leva enkelt. Satsa på att skapa sig mer tid. Sen är vi alla olika. Många älskar sina jobb och vill inget hellre än att jobba (jag förstår det) och det är fine, det är bra, har du ett arbete som du älskar och som ger dig kvalitet, kärlek och djup då är du rätt; och då är du inte heller bitter och olycklig. Men att arbeta tar tid och min upplevelse är att tid är något som många vill ha mer utav, vilket ofta kräver att man omprioriterar … till exempel genom att gå ner i arbetstid. Det jag vill backa tillbaka på är att vi endast har ett liv: se till att skapa det liv du vill ha och behöver och spendera tid till att älska dig själv och det som du håller kärt. Umgås med de som förstår dig, som möter dig, som lyssnar på dig. Det är så sjukt mycket tänka och tycka om allt och alla där ute att man blir snurrig. Försök att ta ett steg tillbaka, se ett större perspektiv: vad behöver du? Vad vill du? Och fundera gärna på om du skulle älska dig själv om allt drogs bort från dig… Ta dig tid till reflektion och eftertanke. Stanna upp. Minska intrycken. Det är i enkelheten och tystnaden lyckan bor.
Nu ska jag ta en promenad, titta på himlen, le åt att leva, försöka se mitt värde som människa utan att behöva prestera för att någon annan förväntar sig det utav mig. Det jag bidrar med är tillräckligt och värdefullt för att jag är jag.