Hej kära läsare.

Jag vet inte hur många som ens läser bloggar längre men jag gillar att skriva så jag tänker att jag gör det jag gillar, så får vi se om någon läser.

I dag tänkte jag skriva lite om omtänksamhet och empati.

Jag har sedan oktober drabbats av enormt många förkylningar och nu senast Covid. Många frågade: hur vet du att det är Covid, man testar väl inte ens längre? Nej men jag vill veta vad jag är för sjuk och har därför självtest hemma. Dessutom var detta väldigt tydligt då det betedde sig exakt som senast (jan-22)när jag hade Covid första gången.

Det jag dock har reagerat på under detta halvår är ju extremt mycket virus det tycks cirkulera och hur många gånger jag blivit sjuk – detta ihop med att ingen längre tycks bry sig om huruvida man riskerar att smitta andra. Sedan alla restriktioner hävdes är det som att all omtänksamhet försvann. Alla rör sig bland folk oavsett om man är sjuk eller inte. Jag ville därför skriva lite om det här. Dels så är det fortfarande så att man rekommenderar att du ska stanna hemma vid sjukdom (läs på 1177) och dels fråga sig: Vill jag själv bli smittad och sjuk? Om svaret är nej, varför då bege sig ut om man är sjuk och smitta andra? Jag tror att få vill bli sjuk; och om alla stannade hemma vid sjukdom skulle vi inte ha denna enorma smittspridning. Jag vet inte vad som är rätt eller fel – men jag har varit hos läkaren och hans förklaring kring att jag blivit sjuk ofta senaste halvåret är pga pandemin… och kanske är det så att vi måste låta denna skitperiod av herrejössesvirus vara för att våra immunförsvar ska stabiliseras? – Har du några tankar kring detta? Forskas det något kring detta?

Jag som har ett arbete där min kropp är mitt arbetsredskap blir jag väldigt sårbar (fysiskt, mentalt och ekonomiskt), och därtill lägga min prestationssatsning inom triathlon gör att jag blir sjukt frustrerad över detta nonchalanta beteende. Jag ber därför om lite eftertänksamhet, omtänksamhet och empati till varandra. Jag har själv vidtagit vissa åtgärder för att sänka risken för att bli smittad; bland annat att inte kramas (om jag inte verkligen vill), inte gå in till affärer i anslutning till att jag tränat (då immunförsvaret är nedsatt), noga med hygien (tvål/sprit), sova mer, äta mer, stressa mindre, meditera mer. Jag känner att jag inte kan göra så mycket mer än att självklart undvika att umgås med sjuka personer…men det blir svårt om alla sjuka beger sig ut och sprider sina baciller.

Hur upplever du tiden efter pandemin? Har du varit mer sjuk än vanligt?

Tänk om du vaknar upp imorgon jättesjuk och oförmögen att jobba på väldigt länge. Du kommer inte kunna träna (eller utföra dina intressen), inte hjälpa till hemma – allt vad prestation försvinner. Hur kommer du känna inför dig själv då? Kommer du tycka lika bra om dig själv som när du är frisk, mår bra och kan leva ditt liv som du vill?

Detta hände mig när jag för nästan 10 år sedan vaknade upp med hjärninflammation. Allt drogs bort från mig. Jag kunde inte studera, inte jobba, inte ta hand om min 1-åriga dotter, inte handla, inte laga mat, inte städa … jag bara låg i min säng… jag åt och drack i sängen, fick hjälp upp på toan. Det var mitt liv under en period. Sen blev det stegvis bättre men det tog 4 år innan jag kunde börja arbeta igen. Under den här perioden hade jag många väldigt djupa dalar då jag insåg hur mycket jag värdesatte mig själv kopplat till prestation. För nu när jag inte längre kunde prestera överhuvudtaget började jag må brutalt dåligt; ångest och depressionen kom som ett brev på posten. Jag tyckte inte om mig själv det minsta när jag inte kunde prestera. Jag insåg att all min självkänsla och självförtroende satt kopplat till det jag gjorde/utförde/presterade. Här påbörjade jag en mycket djup och jobbig resa. Jag hittade så småningom visdom i att bara leva och vara värdefull i att just bara vara. Jag började yoga och meditera mycket, försökte finna lugn och trygghet i att bara sitta och andas och inse att jag som människa och person var lika älskad och värdefull där jag satt som när jag var frisk och kunde jobba, tjäna pengar, bidra till hus/hem/familj … etc… Detta var inte enkelt och det tog tid men jag är väldigt glad över att jag tog mig den här tiden och att jag fann kärleken till mig själv utanför allt vad prestation heter.

För jag inser nu, idag när jag arbetat sedan 2017 hur lätt man hamnar tillbaka i att man är = sin prestation. Vi har skapat ett samhälle och klimat där vi alltid frågar: vad jobbar du med? I stället för vem är du? Vi identifierar oss med vårt yrke och vår prestation så det är ju inte lustigt att det blir såhär. Nu har jag sedan oktober haft fruktansvärt oflyt med min hälsa där förkylningar och nu senast Covid avlöst varandra … detta har bidragit med att jag inte kunnat träna som jag vill och inte heller kunnat jobba som jag vill. När jag ligger i sängen och inte orkar utföra någonting alls påminns jag om just detta: hur lätt det är att tappa bort sin självkärlek, självkänslan, självförtroendet – som INTE är kopplat till sin prestation utan som endast är kopplat till att vara en människa vid liv. Återigen ligger jag och känner mig totalt värdelös när jag inte kan bidra med något. Jag vill inte behöva känna såhär. Jag vill känna mig älskad och värdefull även de dagar då jag inte är duglig till prestation. Dags att ta tag i detta, igen. Tillbaka. Backa. In i yogan och meditationens filosofi – det minimalistiska där jag finner mig själv, min kärna som visar vägen. Vad har det minimalistiska med självkärleken att göra kanske du tänker?

Jo; vad jag insåg när jag blev sjuk var att jag egentligen inte behöver speciellt mycket. Innan jag blev sjuk hade jag fokus på studier, ett bra jobb, hög lön, karriär, prestation att skapa en identitet som någon som gör och bidrar med viktiga saker. När allt detta bara drogs undan för mig behövde jag finna ett annat tankesätt. Jag började skala av. Jag var tvungen att göra det då prognosen just då såg ut som att jag aldrig mer skulle kunna jobba. Jag började därför gräva. Vad behöver jag? Egentligen. Jo: mat för dagen, vatten och kärlek. Dessa tre saker kom jag fram till. Allt annat får jag se som bonus. Jag lärde mig att leva på minimum. Jag sålde saker, kastade saker, skalade av. Slutade handla. Sen lever jag i ett äktenskap där min man har jobb och därmed tjänar pengar så jag/vi har ändå klarat oss men på en lön under en tid innan jag fick sjukersättning. Men detta fick oss att inse att vi klarar oss. Detta gör också att man ifrågasätter alla pengar … vad ska vi med dom till? Vad betyder pengarna? Självklart man kan inte sticka under stolen att pengar kan skänka frihet men ofta tycker jag mig se att det föder mer stress än frihet. För vi i Sverige lever så vansinnigt lyxiga liv men ändå är vi galet stressade och deprimerade – vilket borde innebära att pengar är inte = lycka… utan snarare föder stress, press, status-jagande och därmed ohälsa. Det beror nog som så mycket annat på INSTÄLLNINGEN. Hur man ser på pengar och materiella saker; för att citera Miss Li: “Även om det är fattigt just nu, jag lovar du blir rik sen
Och jag snackar inte materiella saker
Det är sånt som stressar dig, håller dig vaken”…

Jag tror på att skala av, sälja av, leva enkelt. Satsa på att skapa sig mer tid. Sen är vi alla olika. Många älskar sina jobb och vill inget hellre än att jobba (jag förstår det) och det är fine, det är bra, har du ett arbete som du älskar och som ger dig kvalitet, kärlek och djup då är du rätt; och då är du inte heller bitter och olycklig. Men att arbeta tar tid och min upplevelse är att tid är något som många vill ha mer utav, vilket ofta kräver att man omprioriterar … till exempel genom att gå ner i arbetstid. Det jag vill backa tillbaka på är att vi endast har ett liv: se till att skapa det liv du vill ha och behöver och spendera tid till att älska dig själv och det som du håller kärt. Umgås med de som förstår dig, som möter dig, som lyssnar på dig. Det är så sjukt mycket tänka och tycka om allt och alla där ute att man blir snurrig. Försök att ta ett steg tillbaka, se ett större perspektiv: vad behöver du? Vad vill du? Och fundera gärna på om du skulle älska dig själv om allt drogs bort från dig… Ta dig tid till reflektion och eftertanke. Stanna upp. Minska intrycken. Det är i enkelheten och tystnaden lyckan bor.

Nu ska jag ta en promenad, titta på himlen, le åt att leva, försöka se mitt värde som människa utan att behöva prestera för att någon annan förväntar sig det utav mig. Det jag bidrar med är tillräckligt och värdefullt för att jag är jag.

I dag hade jag en fin konversation med en kund angående detta med att gå in i väggen/ bli utbränd. Varför piskar vi oss så hårt? Vill vi bli sjuka?
Nej självklart vill vi inte det. Vi vill vara så starka och friska så att det blir omänskligt. Vi (de flesta) är fostrade på detta sätt: så länge du levererar, presterar, bidrar, gör saker som är synligt (mätbart) då betyder du något, då har du ett värde. Men vad händer när du blir sjuk till exempel och förlorar förmågan att prestera?

Detta bekymmer finns i olika dimensioner och grad. Du kanske blir förkyld och känner hur stressen växer, skapar kanske ångest för att du inte klarar av att prestera. En förkylning går ju dock ganska snart över och du är alldeles strax tillbaka i ekorrhjulet igen. Men vad händer om du pressar dig så pass hårt och så pass länge att du faktiskt blir utbränd. Livet tvingas stanna upp. Här delar sig saker och ting. För dels så KAN du inte längre prestera; du har nämligen presterat sönder dig själv. Vilket innebär att det plötsligt inte finns något val än att stanna, börja fundera, bli sjukskriven … och kanske få PANIK!! Alternativt kan du nu som först slappna av, krypa ner under täcket för nu är du sjuk = finns en TYDLIG anledning till att du inte längre behöver prestera.

Jag tycker att det är väldigt intressant när diverse diskussioner kommer upp i studion för ofta har just dessa ämnen florerat i mitt inre i närtid. Exakt detta har jag tänkt mycket på under de senaste 2 1/2 månaderna som jag kämpat med mina olika förkylningar. Hur jobbigt jag tycker att det är att vara sjuk, av olika anledningar men bland annat just detta att inte känna att jag bidrar med något.
Jag har ändå blivit väldigt mycket mer chill (tack vare) resan efter min hjärninflammation som slog ner mig totalt och satte livet fullständigt på paus. Att inse att jag kommer inte kunna prestera på väldigt länge; det var hemskt! För även jag är uppfostrad inom denna skola… Och här känner jag att vi alla behöver hjälpas åt – för samhället idag är inte snällare än när jag växte upp, tvärtom! Jag anser att detta bland annat är min uppgift som mamma att visa att det finns andra sätt att se på det här. Samhället är väldigt prestationsinriktat så jag behöver inte lägga mer av detta på mitt barn på ett stressad/ångestladdat sätt – men guida, förklara och förtydliga vad man behöver fokusera på och att man på andra sidan behöver ta hand om sig själv, stärka upp, kunna släppa taget och chilla.

Du är bra och värdefull precis som du är – oavsett om du ligger i sängen och njuter av stillhet och lugn eller presterar på max på jobbet! Om du känner igen dig i detta (som jag tror att de flesta av er gör) – vill jag bara ge några tips.

* Börja yoga och meditera! NU! Jag menar det på allvar! Så många genom åren som sagt till mig att det förändrat deras liv (inklusive mitt eget).

* Fundera på vad som behöver göras inom olika områden: hus/hem, barn, aktiviteter, jobb, sambo. Dela upp och fundera: är det verkligen så viktigt att ha det välstädat hemma? Behöver allt vara tipptopp jämnt? Vad kan du välja bort och vad vill du lägga energin på? VAD ÄR VIKTIGT?
För tänk om du kan spara massa energi … vad skulle det leda till? Bättre humör? Bättre tålamod? Större välbefinnande? Mer njutning i livet rent generellt? Kanske även energi till att göra det där du verkligen mår bra av (hobby/intresse).

* Det är inte värt att vägga! Aldrig. Lyssna på mig och alla andra som har kunskap inom detta och försök förstå att det är inte värt det! Ingenting kommer bli vare sig lättare eller roligare! Utan var stolt över att kunna dra i handbromsen innan det är för sent och lyssna på din vishet.

* Till dig som redan är utbränd: Ta det lugnt, det är en period i livet som kommer kännas kämpig men det är inte för alltid och du lär dig mycket på vägen igenom detta. Ingenting är för sent och ingenting säger att det kommer vara för evigt (även om det kan kännas så). Det handlar bara om just nu. Så vila, försök skratta, försök njuta och fokusera på sånt som du vet ger dig energi och skit i allt det andra i den mån det går. HÄLSAN FÖRST!

* Prata gärna med både familj, vänner och vården/psykolog/kurator etc som kan ge dig stöd och verktyg.

* Skriv dagbok. Tankar, känslor – det är ofta skönt att få ut allt på skrift för att tömma systemet.

* Tillåt dig att bara stanna upp, stäng av mobilen en stund varje dag, sätt dig med en kopp kaffe/te och bara glo… låt blicken bara få vila ut i luften.

* Minska all typ av skärmtid. Vad vill du lägga din tid och energi på? Något som betyder mer än en skärm kanske? … Fundera gärna några varv på den. Skärmen drar dessutom enormt mycket av din hjärnenergi, skapar dessutom stress och splittrar dig om du blir störd i ditt surfande vilket gör dig sur och irriterad … fast att du vet att du kanske borde bry dig om något viktigare än just mobilen…

………..

Summa kardemumma: Njut av ditt liv. Ta hand om dig, redan nu idag! Ha respekt för din kropp, själ och hälsa. Vi lever ofta som att vi hade hundra liv … men så är ju inte fallet. Ta hand om dina nära och kära. Skratta mycket och fyll livet med mening.

Hoppas att denna text gav dig något användbart.
Ta hand om dig!

“När jag är 36 år ska jag vara tillräckligt stark och uthållig för att klara en Ironman”.

Ja så löd orden år 2002 när jag drömde om en framtid som triathlet. Just livet som triathlet visade sig vara komplicerad och vägen blev minst sagt guppig. Mycket lärdom och erfarenhet bär jag inom mig från alla år av hård träning, ätstörningar, skador, besvikelser, drömmar och mål. Men jag är idag enormt glad, tacksam och stolt över allt jag behövt gå igenom för det har utvecklat mig till den jag är idag och jag har lärt mig att när det gör sådär ont i själen vet jag att utveckling sker – det är ingenting som jag är rädd för längre även om det är obehagligt. Jag har lärt mig att omfamna.

År 2006 la jag all träning på hyllan för att verkligen ta tag i min relation till mig själv och min kropp. 2 år av terapi och läkning = utbildning om mig själv. Sedan var jag redo för att försiktigt börja träna igen. Men kroppen visade ett visst motstånd ibland och jag var tvungen att lyssna för att inte riskera ännu mer sjukdom eller skador. Åren gick och jag hittade tillbaka till balans och en kropp som ville träna igen – en enorm lycka.

År 2012 blev jag gravid och ett år efter att vår dotter föddes insjuknade jag plötsligt i en hjärninflammation. Livet vändes omkull fullständigt! Ingenting var sig likt. Jag levde med kronisk huvudvärk och nervsmärta i 3 år. Min vänstra kroppshalva hängde inte med motoriskt eller styrkemässigt, minnet vacklade, talet sluddrade, och denna extrema hjärntrötthet! En känsla av att vara extremt full och bakfull på samma gång, dygnet runt … år efter år. Efter ett år tappade jag hoppet totalt och dödsångesten tog ett stadigt grepp om min kropp och själ – det var verkligen en fullständigt vidrig period! Jag fungerade inte längre … min kropp, min själ, fysiskt och mentalt var jag inte mig själv längre. Jag som var en glad, positiv, social person som älskade att umgås med vänner hade förvandlats till någon som låg i sängen 16 h / dygn och som endast var uppe för att äta och gå på toan. Att dessutom ha en bebis vid detta ögonblick var själslig tortyr!

Men en dag var jag tvungen att bestämma mig. Ge upp eller fortsätta. Att ge upp har aldrig varit min grej.. så jag lovade mig själv att ge allt! Göra allt som krävdes för att bli så bra som möjligt. Där och då vände det inom mig. Det gick verkligen inte snabbt (och än pågår arbetet)… och det har varit extremt många bakslag, tårar och skrik i kuddar! Men bryta ihop och komma igen har blivit ett motto.

Eftersom jag hade en bakgrund som elitidrottare var steget inte allt för långt till att just börja fundera på vad fysisk aktivitet kunde göra för min hjärna. Jag satt ju på enormt mycket kunskap inom ämnet både från mitt egna liv och från studier på universitetet så jag började yoga. Lite varje dag. Yoga och meditation. Jag testade att ta promenader. Ibland kom jag bara några hundra meter innan jag fick sätta mig ner pga huvudvärk och hjärntrötthet, yrsel och illamående. Men jag testade lite i taget, öka försiktigt, steg för steg… dagar blev veckor, veckor blev månader, månader blev år…

2013 insjuknade jag. År 2017 sprang jag Stockholm marathon för första gången! 2017 startade jag även mitt eget företag, Well-being by Eve där jag får möjlighet att hjälpa andra drabbade av hjärntrötthet… (och såklart många andra med deras träning, yoga, meditation, kost, massage, samtal, kostrådgivning och föreläsningar). Jag vill förmedla en helhet kring hälsa och välbefinnandet.
Den resan mellan dessa år var allt annat än enkla… men jag fick kvitton på att det jag gör fungerar. Hjärnan läker!
År 2018 vågade jag mig på att testa triathlon igen. Visst var det jobbigt och utmanande men min lust och vilja drev mig framåt. Jag älskar träning och det är där jag hör hemma, helst iklädd träningskläder dygnet runt! Till min hjälp har jag haft (och har) min man som funnits där när hjärnan gett upp. Han vet hur mycket driv jag har och vad jag vill och han hjälper mig med packning, planering, kört bilen med mig hit och dit för att jag ska få uppleva det ljuva i livet igen.

Det har gått upp och det har gått ner. Men själva resan med att bli så pass sjuk som jag blev gav mig ett enormt pannben och jag insåg att det är bara jag som ansvarar för mitt liv och min hälsa! Det är jag som måste göra jobbet om jag vill se framsteg. Resan från att ha varit 15 år och drömt om ett triathlonliv … till att nu år 2022 kunnat genomföra en Ironman… ja jag vet inte vad jag ska kalla det mer än minst sagt spännande och utmanande 🙂 Jag tränar för att hjärnan ska må så bra som möjligt (orka med vardagen och jobb) och som bonus får jag en stark kropp som jag utnyttjar för att få njuta och andas det bästa jag vet: lopp.

Jag har fått revansch på livet som jag en gång drömde om, och som jag nu förverkligar. Jag har fortfarande en bit kvar. Men jag är på väg och den vägen tänker jag vandra dag för dag med siktet inställt!

Kalmar Ironman 2022

Dagen startade 03:55 då klockan ringde. Lyckades ändå sova hyfsat 🙏🏼. I med lite frukost även om det tog emot pga nerver och att depåerna var fulla. In i bilen och mot start. 🤩😬!! Andas 🙏🏼.

Simning 🏊🏼‍♀️: Jag simmade avslappnat hela tiden, höll mig lugn trots stimmigt i start och runt bojarna. Lyckades lägga mig på andras fötter hela vägen och därmed förlitade mig på att jag simmade åt rätt håll… ägnade mig knappt alls åt att ta sikte utan fullt fokus på teknik och andning… vilket visade sig vara bra 👍🏼 simmade på samma tid som i pool förra året 🤩💪🏼🏊🏼‍♀️ och inte ens lite trött! Kände mig så stark!
T1: lite yr 😵‍💫 men jag höll mig till min plan= ingen stress! Jag tog det lugnt, andades, här & nu, tog den tid jag behövde. Och iväg på cykeln 🚴🏽‍♀️.

Cykling 🚴🏽‍♀️: Redan efter 3 mil kom det en tanke: ”nej det här är tråkigt, nu vill jag inte mer” 🤣… skrattade åt mig själv och började sjunga, heja på alla jag cyklade om och alla som cyklade om mig! Jag roade mig med en massa kul 🤩 Tackade alla längst med vägen som hejade 🙌🏼 👏🏼! Fick beröm i en vätskekontroll för att jag var tydlig med vad jag ville ha langat till mig ❤️🎉. Det som krånglade var dels att kedjan hoppade mitt i en (den enda?) uppförsbacken som fanns vilket gjorde att pedalerna låste sig och jag såg i mitt inre hur jag återigen skulle falla ner på knät 😣 men jag var snabb som rackarn att få loss ena foten och kunde gå av cykeln säkert. En medtävlande ropade och frågade om jag hade allt jag behövde ❤️🙌🏼 Tack! Jag tackade och sa ja då! Jag fixade det. Upp igen och iväg 😀… en stund senare blir jag getingstucken på vänster lår 🐝- vad tusan?!? Bara sådär? Hade bra pump i låret några h efteråt 🤣… men tjoho vad det gick nerför Ölandsbron 💨 askul!!
T2: Trött och öm i ländryggen! Så återigen höll mig till min plan. Ingen brådska. Gjorde mig redo för löpningen 🏃‍♀️.

Löpning 🏃‍♀️: Benen funkade mkt bra 👍🏼 men efter 3 km kände jag mig ganska påverkad i hjärnan. Jag stannade i en depå, fyllde på rejält med chips, vatten, sportdryck och Coca-Cola. Sedan gick jag in på bajamaja och slöt ögonen och mediterade i 3 min 🧘‍♀️ det gjorde susen! Så jag bestämde mig för att stanna och meditera i vätskedepåerna vid behov, vilket jag gjorde ytterligare 3 ggr. Jag är så nöjd över att jag gjorde det! För jag vet att om hjärnan ger upp då är det bara att kliva av och det ville jag inte riskera i onödan! ❤️… Jag kunde fortsätta springa till drygt 23 km då började knät göra ont. Jag fortsatte en liten bit till, la om löpsteget och försökte få smärtan att släppa men det gick inte. Jag började gå mot en depå där jag stannade för att fylla på med energi, smärtstillande och meditation 🙌. Bestämde mig för att gå rask promenad i 20 min för att sedan testa att springa igen vilket fungerade! Tjoho! Kunde sedan springa hela vägen in i mål! 🍾👏🏼🎉🙌🏼🏃‍♀️👍🏼🤩❤️ Vilken fest! Herregud! Vilken dag! Vilken upplevelse! Tack alla som ställt upp med diverse kring detta lopp ❤️och gjort det möjligt för mig! Ni hjälper mig att förverkliga drömmar som jag haft sedan jag var 16 år! Jag har revansch på livet och dessa chanser tänker jag inte låta gå till spillo för man lever uppenbarligen bara en gång! LEV FÖR FAN!

Mersmak eller avsmak? MERSMAK! Kalmar Ironman 2023 … 😂… och vidare till att förhoppningsvis få förverkliga ännu en STOR DRÖM!

PANNBEN är mitt mellannamn 😀

Det gäller att tänka smart, förbereda och följa sin plan istället för att hänga med i stressen. En sak i taget. #livetmedhjärntrötthet #hjärninflammation

Input och output. Ge och få. Var alltid snäll men ta ingen skit! Tro på dig själv. Släpp dig fri. Har du fastnat se dig om efter ny utveckling och stimulans. Jag tror att människan behöver nya perspektiv- vidga sina vyer för att må bra och undvika att köra fast i bitterhet och negativa tanke- och beteendemönster. Jag själv är på väg hela tiden. Vet inte vad jag ska bli när jag blir stor.

Livet stannade ju av december 2013 och har sedan dess visat mig en ny skola, nya vägar, tvingat ner mig till nya sätt att värdera och se på livet. Det har varit fruktansvärt jobbigt men samtidigt ovärderligt! För den kärlek, ödmjukhet och respekt jag idag har inför livet och min kropp hade jag inte fått uppleva utan allt som hänt. Men allt jag gått igenom gör samtidigt att jag anser mig ha haft min beskärda del av påfrestningar och jag vill ha kul och få njuta av det liv jag har.

Idag sprang jag till och från jobbet. Njöt. Lät benen få trumma på. Jag log hela tiden och oj vad många leenden jag fått tillbaka och hejarrop och tummen upp av mötande människor sånt ger mig hopp och tro på framtiden! Jag vet inte exakt var det banar men jag vill skapa, bygga, utveckla och utvecklas! Det kommer jag alltid vilja.

Det här med kommunikation. Det är mycket psykologi i det. Kunna läsa av, känna in, avgöra vad och hur man ska säga saker och ting. För att sedan efter att man själv har pratat bli bemött och då kunna bemöta. Kommunikation sker i många olika led.

Jag övade mig mycket i min kommunikation på mitt senaste jobb inom vården då kommunikation mellan oss personal och kund/patient var extremt viktig och avgörande för hur den sökande kände sig. Och jag ser ju att detta gäller överallt, hela tiden oavsett bransch. Att driva eget företag i över 5 års tid har ju självklart gett mycket god utveckling kring allt vad det innebär att driva eget; ekonomi, planering, administration och så bemötande av alla möjliga slags kunder (samtalsstöd, massage, träning, företag etc).

Jag tänker såhär; det är egentligen väldigt enkelt. Var alltid trevlig, bemöt andra så som du själv vill bli bemött. Le och visa förståelse och lyssna in. Gå inte upp i känslorna (även om du blir arg, stressad, frustrerad) – handla tvärtemot känslan då och se vad som händer. Ta en sak i taget, en kund/patient i taget och fokusera på att göra just den personen så nöjd som möjligt. Fråga dig själv: Hur skulle jag vilja bli bemött? Med ett leende och välkomnande eller av en kort ton och ett sk “icke-bemötande”? Det tror jag faktiskt ingen vill.

Jag vet inte hur många gånger denna situation uppkom på mitt tidigare jobb: Patient kommer fram till mig i receptionen. Jag ler och hälsar välkommen. Patienten tittar häpet på mig, ler och säger: det var länge sedan någon hälsade mig välkommen. Mitt svar: Det är väl självklart att jag vill hälsa dig välkommen. Vad blir effekten? En lugnare, tryggare och gladare patient. Detta första bemötande är extremt viktigt om inte till och med avgörande för hur personen ska känna sig inför nästa möte och sin dag.

För mig ligger nog detta genetiskt? För mig är det en självklarhet och jag vägrar dras med i andras stress och bitterhet! För det är inte sådan jag är som person.
När jag drabbades av min hjärninflammation myntade jag ett uttryck: “vägra stress”. För stress äter upp en och det gör ingen glad. Andas. Landa, ta en sak i taget och le. För även om man inte känner för att le så sprider sig detta automatiskt som en signal till hjärnan och själen och ut till andra.

Jag ser också på många ställen att det är lätt att fastna i detta bittra, ja jag vet för när jag mått riktigt dåligt så har jag själv känt att det blir en negativ spiral som bara blir svårare och svårare att ta sig ur ju längre tiden går. Jag vill jobba för att förebygga detta och hjälpa dem som fastat. För hur det än är så vill alla må bra och ha det kul både i livet som stort samt på sin arbetsplats.

Du kan göra skillnad! Både för din skull, ditt liv, ditt välbefinnande och sprida det vidare till andra. För vi vet att leenden och skratt smittar! Ett av de mest kraftfulla verktyg jag vet är det ovan nämnt: Handla tvärtemot känslan. Det vill säga: är du arg, gör något som gör dig glad, Är du ledsen, skratta med flit. Känner du dig låg sätt på härlig glad musik. Du förstår. Du kan lura hjärnan…Bara du VILL! För mycket i vårt liv handlar om VILJA!

Inom psykologin är validering ett viktigt kapitel vad gäller kommunikation. * Validering är att identifiera och kommunicera förståelse på ett tydligt sätt. * Kommunikation är att validera. Lyssna. Ta in. Bemöt.
* Att validera en person bygger förtroende och minskar negativa reaktioner.
* Validering gynnar ärlighet, rättvisa och minskar ilska.
* Validering ökar självrespekt.
* Validering är nyckeln för att komma igenom låsningar i relation till dig själv och andra.
* Validering gör att problemlösning, närhet och andra former av stöd är möjliga.
* Validering behöver inte betyda att man håller med. Validering betyder inte automatiskt att du tycker att det är bra – men att du lyssnar och bemöter på ett förnuftigt sätt. Du kan då till exempel säga: “Jag förstår att du känner …. Min känsla är att …. Hur tänker du kring det?”.

Många gånger kan man undvika gnabb, irritation och bråk genom att först försöka förstå varför en annan person tänker och gör på ett visst sätt: Vad vet jag om denna person? Det finns antagligen en eller flera anledningar till att denne gör på ett visst sätt. Att undvika dömande och istället försöka ta reda på varför för att finna förståelse. För när man har tillräckligt med fakta på sitt bord kring en viss person då ökar förståelsen, och när man kan sätta sig in i en annan persons situation så händer det något i vår kommunikation – nämligen validering.