Kalmar Ironman 2023
Det har varit en ruggig bergochdalbana inför detta lopp. Första rejäla utmaningen kom redan i höstas (2022) då mina hälsenor tycks gett upp, vilket inneburit rehab och noll löpning. I februari dök nästa utmaning upp: mitt nyckelben hoppade ur led, mer rehab och väldigt oviss prognos kring huruvida jag skulle kunna simma. Gneta på med dedikerad rehab.
Veckan innan race kände jag mig väldigt nöjd med prognosen: nyckelbenet kommer fixa simningen, hälsenan dock ett stort frågetecken så ställde in mig mentalt på att behöva gå eventuellt bryta för att inte riskera allt för långdragen rehab med tanke på min brandmansutbildning. I övrigt kändes kroppen taggad och stark. Men sen kom det mentala utmaningar på löpande band. Väderprognosen sa regn, dimma, starka vindar, kallt vatten och kall luft. Fy! Vädrets makter rår man inte på men jag är heller inte villig att riskera mitt liv för ett lopp…med tanke på hur ovan jag är vid att simma i hav/sjö med vågor slog ångesten in rejält. Försökte att inte tänka på det allt för mycket; prognosen hinner ändra sig.
Väl på plats i Kalmar kändes allt lite lättare till en början. Skönt att vara på plats och känna att nu är det dags. Ville ner och simma, känna på vattnet och vågorna för att få en känsla av vad som väntade mig. Tar på mig våtdräkten … då Johan tittar med en förskräckt min på mig … vad är det? Tittar ner på min högra sida, då har min våtdräkt spruckit upp en rejäl bit! Oh herregud! NEJ! Detta får ju inte ske. Jaha jaja, en sak i taget. Ner i vattnet och testsimma, får panik av vågorna som slår! Kan knappt andas … hur ska det här gå? Det går inte, och med en våtdräkt som tar in halva havet dessutom. Av med våtdräkten, gå till Ironmantältet för att köpa en ny dräkt (för sådär 7000kr) kul i jul liksom …suck! På med den, testsimma…inser att det här funkar inte alls! Mjölksyra i axlarna direkt – helt fel modell för min kropp. Lyckas få tag på Lena (LeWa sport) som jag köpt min gamla våtdräkt ifrån som har en exakt likadan hemma men ny modell men rätt strl…får tag på pappa som åker till Motala och hämtar den och en annan i reserv. Fick lämna tillbaka våtdräkten jag köpte efter lite påtryckning om Öppet köp. Pappa, mamma & Tove anlände sen fredag kväll, testar våtdräkten på hotellrummet och ja jo det går nog (nytt neopren är lite tight). Det får gå helt enkelt, jag har inget val nu. Bäst att försöka sova lite och landa ner nu efter all dramatik. I morgon är det race.
Vaknar 04:50, går på toa och inser att japp jo då mensen kom ju himla lägligt. Ja men varför inte liksom? Gärna. Kul. Ja bara att åter gilla läget. Det är vad det är. På med kläder, äta frukost vilket blev en skål med yoghurt mer mäktade inte nerverna med. Iväg mot starten. Kolla till cykeln och ner till hamnen. Stämningen. Vibrationerna. Nerverna inför havets vågor.
Ställde mig i startledet. En man intill mig börjar prata och vi hejar på varandra, boostar: Nu tar vi de här vågorna. Visa vem som bestämmer.
Starten går, ner i vattnet…och därefter följde en bergochdalbana i 3800 m guppigt Östersjön. Jag trodde aldrig att jag skulle klara detta, helt ärligt! Den paniken jag hade dagen innan, brutal. Men när jag väl låg där bland alla andra fann jag lugnet, maneterna dansade under mig lugnt och fridfullt, andas, ett armtag i taget. Det gick. Enormt lättad satte jag ner foten på rampen upp på torra land. Av med våtdräkt, på med cykelgrejerna och iväg.
Cyklingen blev en riktig utmaning pga. vindarna, dimma, mensvärken från helvetet samt kramp i framsida lår vilket gjorde att jag tvingades stanna 4 ggr och skaka ur benen, i övrigt lätt som en plätt, haha. Väldigt glad när jag kom tillbaka in till T2 och löpningen.
Jag var inställd på att inte kunna springa så varje km blev en bonus. Bonusen blev 42,2 km lång! Helt magiskt, helt otroligt, helt overkligt att det gick!
Jag har inte kunnat springa på 2 ½ månad och fått ägna enormt mycket tid åt rehab. Plötsligt gick det. Jag förstår ingenting men tack snälla kroppen för att du ställde upp såhär fantastiskt när det väl gällde. Sista varvet på löpningen njöt jag hela tiden. Jag hade ingen smärta, kroppen var såklart trött men helt ok, jag kunde öka farten sista milen och jag log, ropade, hejade, tackade! HELT MAGISKT! In på torget, publiken, jublet!
Tack Kalmar, tack alla som jobbar som djur med detta evenemang. En dag jag aldrig glömmer! Trots väder och div utmaningar persade jag med nästan 30 min. Det gnager lite i mig att jag inte kom in under 12 h vilket jag hade gjort om jag inte hade stannat och kissat 2 ggr …haha. Men i det stora perspektivet spelar det ju ingen som helst roll. Jag kom i mål och det är mer än jag kunnat drömma om med mina förutsättningar.
Många frågar angående VM Hawaii och ja jag tror att min placering hade räckt dit? Men jag har andra prioriteringar i livet just nu -> mot plugg till brandman på heltid. Livet är ju ändå väldigt fascinerande.
